Innan jag kom fram till Almedalen hade jag bestämt mig för att besöka alla seminarier som det var mänskligt möjligt, jag skulle blogga om alla dessa seminarier och komma med kvicka kommentarer på twitter.

Glömde jag att nämna att detta är mitt första besök här på Almedalen? Om inte så tror jag att den ingressen tydligt avslöjar det faktumet.

Det har gått några dagar nu, resultatet är ett halvt dussin halvfärdiga blogginlägg om diverse seminarier och intressanta möten, men de är just det, halvfärdiga. Hur andra mer prominenta bloggare hinner skriva inlägg efter inlägg är för mig svårt att greppa.

Twitter har det däremot gått bättre med även om vissa andra framstår som närmast omänskliga gällande deras simultanförmåga att kunna vara sociala och samtidigt vara sociala på twitter.

Vad kan jag då dra för slutsats?

Blogga oftare, blogga kortare och spara det där lite längre inlägget till senare om du möjligtvis kanske mot förmodan skulle få lite tid över.

Twitterflödet för #almedalen är inte en liten å av information, det är en mullrande älv som inte stannar för något. Många seminarier som lägger betoning på sociala medier erbjuder oftast egna hashtaggar vilket möjliggör en smidigare kommunikationskanal (och erbjuds det ingen så skapas det ofta en snarare än kvickt).

På återseende.